EnAnnanFemma

Jag vet att jag kanke inte är som alla andra, en del vågar tom. påstå att jag kan vara lite väl elak ibland, men det kan jag köpa för det kan jag vara (har jag insett nu fem år senar).

Första gången någon sa det var i gymnasiet vi satt ett gäng tjejer på ett hak och käkade frittes med vitte som alla andra lunchraster och berättade sanningen om varandra för varandra.
Det var en fin stund tills dom kom till mig och skulle berätta om hur jag var...

"Ja Nina, du kan vara lite elak iblan"
Och vid "elak" så börjar alla ivrigt att nicka instämmande samtidigt som dom skriker i mun på varandra,
"Jaaaaaaa, du kan säga så elaka saker ibland"
Och här någon gång börjar jag gråta.

Alltså jag toklipar inte, jag ler och gråter samtidigt.. för det är så jag har försvarat mig själv i hela mitt liv.
Genom att gråta.
När jag inte fick vara ute länge nog började jag att gårta och fick vara ute längre.
om jag ville ha pengar började jag gråta och fick det.
Om jag hage gjort något fel så började jag gråta redans medan jag stod där och halsade vinflaskan.. för jag visste vilken utskällning jag skulle få eftersom att jag kom hem full och hade stulit en vinare..... Ja ni kan ana ett mönster här någon gång.

Jag har aldrig insett att jag saknar glimten i ögat efter att jag sagt något lite ironiskt/elakt (tolkningsfråga).. Så folk har tagit mina sjukt elaka kommentarer på allvar. Jag har alltid sett mig själv som lite blyg.. osäker och för snäll..  så fatta vilket slag i ansiktet det var att höra att man var för tuff.


Nu vet jag inte om jag vill prata om att jag är elak eller att jag hanterar konflikter taskigt.

Men förstår ni vilken dålig kombination jag ligger inne med..framstår som elak OCH nära till gråt.

Nina säger: HAHA DU ÄR DUUUUM
Pojke skriker tillbaka : DU ÄR MEST DUM
Jag börjar att gråta... och springer därifrån med händerna upp i luften och ena benet släpandes efter mi.. samtidigt som jag tappar alla skolböckerna...