Språket..
Jag har alltid tyckt att bokstäverna i ordet miserabel passar så fint ihop. Det bara rullar runt så behagligt i munnen på en, trots att jag är skåning. Tänka sig.
Jag har ett enormt komplex för mitt begränsade vokabulär. Detta trots att jag läser en väldig massa och har välutbildade föräldrar. Sånt som jag hört är bra för att förbättra språket.
Min bror är språkets vän, han har alltid kunnat formulera sig såväl på papper som i talet. På pappas 50 årsdag klämde jag fram ett "jag älskar dig pappa" och detta viskade jag nästan fram med tanke på att jag är så fruktansvärt rädd för att tala inför folk.
Niclas däremot drog ett så vackert, roligt, underbart inte för kort och inte för långt tal. "så nu när jag ser dig där 50 år på din hoj med blicken mot horisonten, ett stort leende på läpparna och magen lite lätt putandes utåt" är iof det enda jag minns men jag har tendens att bara minnas det jag tycker är extra roligt, min bror är underbar. Generaliserande men underbar.
Fanns det något sammanhang där alls eller är det bara jag som förstår haha?!
